Britta låg på sin dödsbädd och bredvid vakade maken, Rune, vid hennes sida. När han stilla tog hennes hand i sin rann en tår stilla längs hans kind för att slutligen droppa ner på hennes panna och väckte henne ur hennes slummer. Hon tittade upp på sin man och hennes torra läppar rörde sig:
– Åh, Rune, stönade hon svagt.
– Ssssh, älskling, sa han. Sov vidare du. Försök inte prata.
– Men, Rune, fortsatte hon, det är en sak jag måste erkänna.
– Nej då, du har inget du måste erkänna. Allt är bra. Sov du.
– Men jag måste få dö i frid, Rune. Jag har varit otrogen mot dig. Med din bror, din bäste vän och till och med din far.
Rune log ett matt leende mot sin hustru och strök ömt hennes bleka kind:
– Plåga inte dig själv, raring. Jag vet allt om det där. Varför tror du att jag förgiftade dig?
